Magical review for Emil (in Swedish)!

Three days ago, clarinetist Emil Jonason performed the Finland premiere of Christian Lindberg’s clarinet concerto ”The Erratic Dreams of Mr Grönstedt”. The critic was amazed, and also drew some interesting parallells to Finland’s classical music scene. Here’s the review from Kaleva in full (translated to Swedish):

EMIL! – EN SJUKT BRA KLARINETTIST

I torsdags i Madetojasalen blev publiken vild av klarinettisten Emil Jonason från Stockholm, som gjorde det finländska uruppförandet av hans landsman Christian Lindbergs klarinettkonsert ”The Erratic Dreams of Mr. Grönstedt”. Namnet Grönstedt syftar på konjaksmärket.

När man lyssnar på Jonasons extremt virtuosa musicerande så slår det en att man onödigt enkelt slagit sig för bröstet gällande Finland som en liten stormakt inom den klassiska musiken. När svenskarna hövligt har berömt den finländska högkvalitativa musikutbildningen så har vi varit nöjt småleende, men inte kommit på tanken att säga ”tack detsamma”.

Så kommer den unga klarinettvirtuosen från det stora okända och ifrågasätter slutgiltigt vår självgodhet. Även de mest envisa måste inse att okunskap och trångsynthet har mycket att göra med detta. I Finland ryms på en gång bara en Kari Kriikku – och därmed basta.

I t.o.m. YLE tror man numera att alla betydelsefulla musikupplevelser sker på Musikhusets tomt i Helsingfors. Som mest kan det ske i Tammerfors dit det är bara två timmar med tåg från Helsingfors. Längre än så orkar ingen åka. Redaktörerna diskuterar självgott med varandra och med sakkunniga i Musikhusets rapport.

Från Jonasons klarinett forsar lika flexibelt klezmerkänsla som från t.ex. Michel Lethicins, känd från Kuhmo Kammarmusikfestival. Men Jonason är i jämförelse med honom en överlägsen magiker. Någon kan ifrågasätta svenskens fria stil och hans instruments översvallande mjukhet, men det är en smaksak. Den väldigt allvarliga uppsynen hos tidigare stjärnor som t.ex. Karl Leisterin är hur som helst historia.

Jonason framförde utan noter såväl Lindbergs konsert som Bernhard Henrik Crusells ”Tema och variationer op. 12”. Det här visar på musikerns stora arbetsmoral – verken förlöpte med sådan lätthet att ingen kan nå dit med endast begåvning. En lika otvivelaktig behärskning av instrumentet har man i Uleåborg inte hört i mannaminne, om man eventuellt bortser från den ryska pianisten Grigori Sokolvs konsert. Sokolov är berömd för att repetera väldigt flitigt.

De tekniska svårigheterna i Lindbergs långa och mångfasetterade konsert ger gåshud men Jonason tycktes inte bekommas av detta. Han spelade hela tiden på ett målmedvetet sätt. Verket byggdes upp organiskt vilket jag tror att är vad tonsättaren har önskat sig.

Klarinettens alla viktigaste speltekniker och nyanser hörde till solistens arsenal, som t ex rundandning. Jonason bjöd på extrema pianissimon men även hårda och slitande toner som balans.

Related Posts